Varför är vi människor så himla oroliga för det okända? Det kan ju hända så mycket positivt genom en förändring. Jag borde sluta ha ångest och faktiskt njuta av att jag har fått chansen att komma till en utav världen bästa ryttare som bor i det land jag så länge har velat åka till! Men så får jag den där visan på huvudet, "Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar..."
Många säger att man inte blir uppskattad eller ihågkommen förrän man dör... Eller slutar på Ekdahls i Malmö. Jag var på After Work igår med mina kollegor (sista kvällen med gänget) och det var och de är fantastiska! Vilken uppskattning jag har fått och så många lyckönskningar. Hela den här veckan har jag gått runt och tänkt på så fina människor jag har runt omkring mig, som stödjer mig och vill att det ska gå bra för mig. Samma sak med mina vänner. Jag trodde aldrig att jag kunde ha så fina vänner! Och det är allt detta som också bidrar till ångest.
Jag skulle nog kunna segla förutan vind, ro utan åror, men inte skiljas från vännen min utan att fälla tårar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar